Vid 07.00 kom minubussen och hämtade upp mig och vi åkte sedan vidare till vandrarhemmet där Viktor och hans kompisar bor. Det är lite svårt med Beijingtrafiken vid denna tid på morgonen så det tog närmare en timme att komma dit. Chauffören parkerade och jag gick de två hundra metrarna ner till vandrarhemmet. Det var inte bara Viktor och hans fyra kompisar från Jönköping som skulle med utan även två unga tjejer från Göteborg som också bodde på vandrarhemmet. Dessutom ett ungt par som också var från Göteborg, men de bodde nära Wangfujing. Så vi var tio personer totalt som skulle genomföra den långa vandringen från Jinshanling till Simatai.
Vi kom väl iväg cirka 08.20 och sedan var det raka spåret till Jinshanling. Antingen är det så att det är helt nybyggda vägar sista biten eller var det så att vår chaufför för tre år sedan körde småvägar för att slippa tullavgifterna på de stora vägarna. Fast jag tror faktiskt det var nybyggda vägar till största delen den sista biten, fast upp till Jinshanling sista fem kilometrarna var det rejält skumpigt och stötdämparna i bussen var helt klart inte i fullgott skick.
Vi var framme nästan exakt klockan 10.00 och löste inträdesbiljetten som kostar 50 kronor. Eftersom det var gassande sol köpte många av oss även typiska kinahattar för att inte bränna ansiktet för mycket. Första biten är en liten uppförsbacke till muren och vi blev följda av ett antal män och kvinnor som skulle “visa vägen” och naturligtvis så småningom plockade fram saker de ville vi skulle köpa. De var alla mongoliska bönder som bor i byar nära muren, fast det måste vara en rejäl bit att gå för några hus syns överhuvudtaget inte från muren. De följde med och hjälpte till att ta kort och fläktade med stora solfjädrar när vi tog korta pauser och det är svårt att tala om att man inte behöver hjälp, men efter att några handlat något från deras väskor gav de sedan upp och återvände.
Det var en stor grupp med folk från Europa och USA som antagligen startat strax innan oss och de skulle också gå ända fram till Simatai. Vi kom ikapp dem, men sedan gick de fortare så vi såg dem inte fler gånger. Det är den första delen som är extremt jobbig med många branta stigningar och efter cirka två och en halv timme var jag totalt slut. Förra gången var jag extremt vältränad men nu gör den dåliga löpträningen att konditionen inte är på topp! Minns att jag förra gången klättrade alla branta stigningar i en följd, men idag fick det bli några pauser då och då när andningen inte hängde med riktigt!
Efter dessa två och en halv timme hade vi nått högsta punkten och sedan går det mest utför. Hade redan gjort av med tre flaskor vatten och nu fyllde jag vätskeförrådet med en iskall öl som helt klart gjorde att energin återvände! Tio kronor för en öl i detta läge är inget överpris! Har sett att det står i många guideböcker att det är “löjligt höga priser” som gäller för det som säljs längs muren, men jag tycker fem kronor för 55 centiliter iskallt vatten är helt OK (kostar en krona i affären) och även tio kronor för en iskall öl är helt OK (kostar två kronor i affären). Det går även att köpa t-shirts för 20 kronor och det visade sig t o m förhandlingsbart för de två Göteborgstjejerna kunde köpt två sådana t-shirts för 25 kronor totalt om de velat.
Vi stannade sedan efter tre timmar och åt och drack lite lunch utanför ett av de drygt 30 vakttornen vi passerat och skulle passera. Utsikten var helt underbar och vi hade verkligen tur med vädret för smogen var i stort sett obefintlig och man kunde se hur långt som helt i fjärran. Mycket bättre sikt än förra gången jag gick denna vandring! Förutom mötet med den andra gruppen i början var vi sedan totalt ensamma på muren under hela vandringen förutom de vattenförsäljare som håller till i vakttornen. Det blev många bra bilder och jag får se om jag får tid att lägga upp några i bloggen senare.
Sista biten är det som sagt mest nerför och när man kommer till Simataidelen av muren måste man även lösa ett nytt inträde för 40 kronor, precis samma pris som när jag var här 2007. Innan vandringen var jag lite orolig ifall någon inte skulle ha tillräckling kondition eller att någon skulle trampa snett eller skada sig på annat sätt, men nu kändes allt lugnt och Viktor och kompisarna hade t o m en “första hjälpen-låda” med ifall något skulle. Några av vandrarna hade inte riktigt rätt typ av skor, men de klarade det galant ändå. Jag är djupt imponerad av all nio medvandrares prestation och ibland kändes det nästan som jag var mest trött av alla!
Sista biten måste man ibland gå utanför muren och vakttornen och det är rätt smala och steniga stigar i nedförbackar och någon gång undrade de om jag verkligen gick rätt, men jag kom ihåg dessa stigar sedan tidigare. Vi hade skymtat målet i fjärran strax efter lunchen då vi såg glasskiosken med sina parasoller som finns alldeles där vi skulle stiga av muren. Efter det är det extrema stigningar, men Simatai var vårt mål och där stiger man av just efter stigningarna börjat.
Strax innan sista stigningen måste man lösa inträde fem kronor efter att ha gått över en svajig hängbro eftersom det där är ett “hål” i muren med en liten flod under. Vi hade inga problem att ta oss över och sedan var det bara sista uppförsbacken till “Exit”-skylten! Den är extremt jobbig med mycket höga trappsteg och vi var tre som hamnade några minuter på efterkälken där och vilade några gånger, men vi nådde slutmålet helt utan problem. Sen var det bara att sätta sig och koppla av och inmundiga glass, öl eller annan kall dryck. Slog även en signal till chauffören så han visste vi var framme i Simatai.
Från glasskiosken är det sedan en kvarts promenad ned till parkeringen. Det finns dock ett alternativt färdsätt vilket sex av killarna och en av tjejerna ville använda! Det är en linbana där man åker en och en fastspänd på en liten sits över den breda floden. Det kostade 40 kronor och det såg rätt häftigt ut och inte så farligt som jag trodde. Enda incidenten som inträffade var att en av killarnas kinahattar flög av och landade i floden. Jag och två av tjejerna tog dock den säkrare promenadvägen ned mot utgången och vi mötte snart de övriga som efter nedfärden i linbanan åkt båt in mot parkeringen och satt och väntade på oss. Vi gick sedan till utgången där vår chaufför vinkade oss välkomna och därefter tog vi plats i bussen.
Det är lite närmre från Simatai in till Beijing så återfärden gick lite snabbare, men de flesta sov nog större delen av tiden. Vi släppte sedan av Viktor, hans kompisar och Göteborgstjejerna vid vandrarhemmet och sedan Göteborgsparet nära deras hotell och sedan hade jag bussen för mig själv på väg tillbaka hem. Vi hade dessförinnan skramlat ihop de 1300 kronor resan kostade, vilket blir 130 kronor per person som jag betalade när chauffören lämnade mig utanför västra ingången och jag tackade honom för en perfekt genomförd körning!
En härlig, men tröttsam dag! Men efter en varm dusch, kall öl och lite Gong Bao Ji Ding och ris kändes allt bra!
[...] fem timmar långa vandringen på Kinesiska muren från Jinshanling till Simatai. Finns att läsa här och bilder från en liknande promenad 2007 finns [...]